Svära i kyrkan

Jag har en bekännelse. Hur mycket jag än respekterar Slayer för deras plats i metalhistorien och kompromisslösa attityd, märker jag att jag mycket sällan får en kick av att lyssna på deras skivor. Visst finns det stora låtar på framförallt Reign in Blood och Seasons in the Abyss, och visst har herrarna Hanneman och King gjort många fantastiska riff, men ärligt talat orkar jag inte men den platta produktionen. Varför måste det låta som inspelningar från en replokal? Jämför produktionen på Seasons in the Abyss med t.ex Panteras Vulgar display of Power. När jag sätter på en metal-platta vill jag golvas av en kompakt gitarrvägg! Och allvarligt talat, Tom Araya har aldrig varit någon riktigt kraftfull och elak sångare. Slayer kommer fortfarande ha sin plats i min skivhylla, men sällan lämna den.