Ibland är det inledande riffet i en låt så bra att låten själv inte kan leva upp till de förväntningar som riffet skapar. Det finns säkert många exempel, men de två låtar jag kommer att tänka på är "Electric Eye" med Judas Priest, och "Crazy Train" med Ozzy. Bägge låtarna är bra låtar och många skulle säkert utnämna dem till klassiker. Men när man hör riffet i Electric Eye (efter att the Hellion har klingat ut) så tänker i alla fall jag att det måste vara världens bästa låt. Det riffet definierar på något sätt heavy metal och är nästan omöjligt att inte spela luftgitarr till. Men sen så händer ju inte så mycket mer i låten. Den puttrar på, men blir inte magisk igen förrän riffet kommer tillbaka.
I Crazy Train är Randy Rhoads första riff också helt fantastiskt, förmodligen på min top10 lista av tidernas bästa riff, men jag blir lika besviken varje gång (trots att jag borde ha lärt mig vid det här laget..) när versriffet tar över. Snällt och poppigt och ganska tråkigt. Nu är ju låten som helhet mycket bra, och refrängen är stark, men även här är det första riffet det bästa som låten har.
En låt som nog inte räknas som en klassiker (än), men som har både bra introriff, vers och refräng är HammerFalls "Trailblazers" från Crimson Thunder. Varför varför varför kör de aldrig den live?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Lyssnar på Trailblazers precis och introriffet är verkligen bra. Dessutom är jag lite svag för texten:
"We rode on lightning, we shone like the sun
in a thunderous symphony
We fought them hard we fought them so brave,
sending them back to their grave"
Skicka en kommentar